Kategoriarkiv: Hangö

På Kroken i Hangöby hamn är en fisk- och skaldjursrestaurang.  Som namnet antyder är det närmast fisken som kan betraktas som närmat , medan skaldjuren är importerade, men givetvis tillredda på ort och ställe. Det här gäller självfallet också laxen.

Så här utanför säsongen, vår och vintertid, har Kroken öppet bara under veckoslut, fredag kväll till söndag eftermiddag.  Vi ombeds boka bord, för säkerhets skull, en tidig lördag kväll. Det kan nämligen vara ganska fullt, påpekar servitrisen när jag ringer upp för att kolla läget. Antalet bord så här års är fem-sex och tydligt komponerade för lite större sällskap. Sommartid är det populärt att sitta utomhus på en terrass mot själva småbåtshamnen. Och mycket riktigt sitter det familjer och stora sällskap vid de flesta bord när vi anländer vid 18-snåret.

Efter en noggrann granskning av menyn besluter vi oss för fiskbuffén, skärgårdsbordet, det som så gott som de flesta gäster ser ut att föredra. Redan en första anblick ger vid handen att det nog är ett alldeles tillräckligt brett sortiment att försöka smaka sig igenom på någon timme.

Vi räknar in tre sorters lax, de sedvanliga gravad, kallrökt och varmrökt. Den gravade har bra konsistens, men tarvar sin gravlaxsås, den kallrökta är mycket bra som sådan och den varmrökta äter jag med kräftröra.

Vid laxen hittar vi dessutom kallrökt strömmingsfilé, en nyhet åtminstone för mig. Den böckling vi känner till är ju varmrökt strömming.  Britterna kallar kallrökt sill eller strömming kipper och benämningen tycks ha spritt sig till Sverige. Verbet to kipper betyder helt enkelt att konservera, fisk, kött eller fågel, med salt och kryddor för att därefter torkas eller rökas. Eftersmaken av den ”kipprade” kallrökta strömmingen på Kroken är aningen fettig och konsistensen segare än varmrökt böckling.

Sill- och strömmingsbordet är imponerande med sex olika slags sill och fem strömming.  Husets sill får fulla poäng i likhet med svartvinbärssillen. Potatisen serveras oskalad i en ångande gryta och det garanterar både smak och konsistens, mot bakgrund av att den står där från middagstid till sent på natten. 

Varmrättsutbudet på menyn är däremot inte så lockande för någon som kommit för att stifta bekantskap uttryckligen med utbudet av närmat.  Färsk hummer och musslor satsade jag visst på för något år sedan när jag besökte Kroken för första gången en sommar och det var helt ok, om jag minns rätt. Blåmusslor finns det faktiskt också på skärgårdsbordet, en del av dem lite trötta, men i princip väl tillredda. Gösen, som är självfångad, serveras panerad, medan brässerad torskrygg i vitvinssmörsås och med nypotatis, som vi hittar på menyn på webbplatsen, kan fås bara under högsäsong.   I vilket fall som helst skulle det inte ha lyckats att klämma in en varmrätt efter skärgårdsbordet, som är dignande om man har föresatt sig att smaka på lite av allt som bjuds.

Varmrätterna i skärgårdsbordet påminner kanske ändå mest om ett julbord ( som tröst för icke-sill älskande minstingar eller dem som mot sin vilja fått göra sällskap till en fiskrestaurang ?) : morotslåda, potatismos, självfångade men eventuellt inte självtrillade köttbullar, strömmingsrullader och en husmanna kötträtt. Moset är gott och det är också morotslådan.

Skärgårdsbordet kostar 26 euro som varmrätt och 14 euro som förrätt.  Priset på varmrätterna varierar mellan 12 euro för laxsoppan och 29 euro för de dyraste rätterna, ren och tigerräkor. Det finns också en obligatorisk pepparbiff på menyn, liksom rostad anka.

Grillad renfilé med kantarellstuvning, otvivelaktigt mycket lockande, får mig att tänka på den svenske matexperten Richard Tellström, som jag haft nöjet att jobba med i anslutning till en kampanj inom ramen för Ny Nordisk Mat. Tellström bollar med begreppet närmat och vidgar exempelvis renkött till att vid behov omfatta hela Norden, alternativt hela Östersjöregionen. Det handlar helt enkelt om för vem eller vilka vi marknadsför oss.  För ekenäsbor som besöker Hangö är ren inte närmat, men för kineser eller amerikaner som besöker På Kroken spelar det eventuellt en mindre roll att renarna rör sig lite längre norröver. För dem är ren en nordisk läckerhet, Hangö är en del av Norden och det räcker för dem.  Tellström och hans matfilosofi skall jag återkomma till i en annan blogg.

En dessert brukar man lyckas få ned för att bryta smaken nästan oavsett vad man ätit innan.  När vi inte känner för vare sig Krokens kaka, creme brulee eller glass utlovar köket en chokladmousse med vispgrädde. Det visar sig vara mödan värt att vänta på den för den är både luftig och krispig till konsistensen och medverkar till att vi verkligen rullar hem, nöjda och glada. Bordsbetjäningen var dessutom glad och vänlig.  Ägaren, yrkesfiskaren Magnus Ekström fick vi visserligen se bara en liten skymt av i dörröppningen.

Vi sköljde ned fiskbordet med cava, som finns att få på glas, på förslag av mitt bordssällskap, som i motsats till mig själv förstår sig på mousserande viner. Själv hör jag till majoriteten av finländare, som åtminstone enligt en av våra mesta vinexperter Essi Avellan ännu inte förstått att champagne och skumvin är seriösa viner. Avellan påpekade i en intervju för Helsingin Sanomat häromdagen att det vore på tiden att finländare i gemen började uppskatta och särskilja de mousserande vinerna på samma sätt som röda och vita viner, inte minst för att champagnen eller skumvinet ofta är måltidens dyraste dryck.  Och för att det förstås verkligen handlar om seriösa viner och processer, inte bara bubblor eller mer eller mindre högtidligt skålande;). Vinlistan hittar jag inte på webbplatsen för På Kroken, men nog avec dryckerna till kaffet.

Bakgrundsmusiken för besökskvällen var irländsk och fick mig att tänka på en pub i Donegal. Vad som kunde vara en bra inhemsk variant har jag svårt att avgöra, eftersom jag undanber mig både Hangövalsen och Vikingarna.

På Krokens riktiga pärla, fiskboden och skärgårdscaféet i samma lilla röda byggnad i Hangöby hamn, öppnar först den 1 maj och är öppen till början av oktober. Rör man sig däremot i närheten av Hagnäs saluhall i Helsingfors är det verkligen värt mödan att besöka Ekströms fiskbutik i hallen. För oss som bor mellan Hangö och Helsingfors betyder det visserligen att en del fisk susar förbi oss till huvudstadsregionen och det högre pris fisken sannolikt betingar där, i och med att Ekström & co också köper upp färsk fisk av andra västnyländska fiskare längs rutten in mot huvudstaden.

En saluhall i Ekenäs, vid norra hamnen, står på min önskelista. De som befarar att en sådan kunde tömma stadens traditionella centrum kring torget och Kungsgatan kanske borde börja tänka i banor av att utrymma någon fastighet i centrum för en saluhall? Så het som mattrenden är just nu, och kommer med säkerhet att vara det en tid framöver, skulle det, väl genomfört, innebära ett lyft för hela regionen.      

www.pakroken.fi